Harmonilära och arrangering
Harmonilära är läran om harmonier i musiken och hur toner kan fås att samverka utifrån musikaliska aspekter. Närbesläktad med harmoniläran är arrangeringen som bland annat handlar om att komponera harmonier och stämmor till melodier.
Innan du fördjupar dig i harmonilära och arrangering bör du ha kännedom om ackord och gärna skalor.
Harmoni
Stämmor
I musik, vare sig det är ett instrumentellt stycke eller en poplåt, skiljer man mellan harmoni och melodi. Harmoni utgörs ofta av ackord och dessa innefattar vanligtvis toner som ligger någon oktav under meloditonerna (harmonistämman kan dock ligga över melodistämman). Ibland tillfogas ytterligare basnoter ytterligare någon oktav lägre, vilka utgör en basstämma. Begrepp att hålla reda på är: melodistämma, mellanstämma och basstämma.
Melodistämma är helt enkelt melodin. Mellanstämma kan vara någon form av ackordutfyllnad och kan antingen placeras i diskant- eller basklaven. Basstämma som redan berörts utgörs av bastoner. Nedan visas ett exempel med de fyra första takterna från ett arrangemang av "Aura Lee".
Vad det huvudsakligen handlar om är melodi (noterna överst i notsystemet) och harmoni i form av mellan- och basstämmor. I första takten används tonikan ur F-ackorden till basstämman medan tersen i samma ackord används som mellanstämma. På liknande sätt fortsätter
mellan- och basstämmor i följande tre takter baserat på toner från ackorden.
Ackord
Ackord brukar spelas någonstans runt mellanregistret. I treklanger spelas normalt samtliga toner medan utelämnande av toner ofta sker i fyrklanger och större ackord (utelämnas gör de toner som är minst viktiga och vanligt är att kvinten utelämnas). Man brukar skilja mellan täta och glesa ackord som vi nu ska se exempel på.
Ett mycket simpelt arrangemang av "Aura Lee" kan se ut som nedan där ackorden i sin grundform (de kan i sin tur kallas täta ackord i detta sammanhang) utgör harmonin.
Arrangemang som det ovan tenderar att inte låta alltför bra, bland annat för att det emellanåt saknas en djup bas och att fyrklanger tillsammans med melodistämman kan framkalla dissonans. Ett alternativ är att inte använda täta ackord utan att dela upp dem samt att både kasta om och utelämna toner för att skapa en mer följsam linje i harmonin.
Här är harmonin fortfarande baserad på ackorden, men de är inte längre i sin grundposition. De utgör också i högre grad bas- och mellanstämmor. Notera att förflyttningarna ofta är små, vilket skapar mjuka ackordövergångar.
En annan viktig del i harmonisering är intervaller. Särskilt är tersen mycket vanlig att använda i dessa sammanhang. Om meloditonen utgörs av ett e kan denna harmoniseras med ett c för vilken e är en ters. Även c ytterligare än oktav lägre låter bra, det vill säga ett c för vilken e blir en decima.
Harmonisering – sätta ackord till melodi
En del stor del av harmoniläran är det som kallas harmonisering och handlar huvudsakligen om att sätta ackord till melodi.
En grundläggande metod är att tonerna i ackorden ska tillhöra samma tonart som meloditonerna. Matchar du ackord från samma tonart som melodinoterna ingår kommer det alltid låta någorlunda väl. Som regel utgörs första och sista ackordet i ett musikstycke av ett ackord där grundtonen är samma som tonarten stycket spelas i. Däremellan brukar det blandas dur- och mollackord samt ofta dominanta ackord.
Vanligtvis är det dominanta ackordets grundton detsamma som skalans femte ton, vilket gör att dominantackordet upplöses väl i skalans första ackord. Till exempel upplöses G7 naturligt i C, A7 i D och så vidare.
Sedan skiftar förstås frekvensen av ackord i ett musikstycke, men vanligt är ett till två ackord per takt.
Ibland är meloditonerna inom en takt samma som ingår i ett visst ackord och då är en enkel metod att använda detta ackord, till exempel i början av takten (eller med arpeggiering, vilket är något svårare). Det är annars vanligare att flera toner än vad som ryms i ett treklangsackord ingår i en takt och då handlar det om att urskilja vissa noter och sortera bort utfyllnadstonerna.
Stämföring
I nästa moment ingår det att kombinera flera ackord med melodilinjen. Namnen på två vanliga metoder är parallellföring och motrörelse.
Parallellföring innebär att harmoni och melodi går i samma riktning. Det kan till exempel se ut som i exemplet nedan (det behöver dock inte vara ackord i i basklaven utan det kan vara enskilda toner):
Motrörelse innebär omvänt att harmonin och melodin rör sig i olika riktningar. Ett exempel visas nedan:
Ofta kan även små rörelser i taget vara effektiva för att åstadkomma intressanta harmonier. Ett exempel kan hämtas från ”A Whiter Shade of Pale” där ackordsekvensen i introt är: F - F/E - Dm - F/C - Bb - Bb/A - Gm - Bb/F - C - C/Bb - Am ...
Använd källa: Sten Ingelf (1980), Praktisk harmonilära och ackordspel, Reuter & Reuter Förlags AB, Stockholm.