Diatoniskt och kromatiskt
Två vanliga begrepp i musiken är diatonisk och kromatisk. Den väsentliga skillnaden är att en diatonisk uppsättning toner utgörs av både halva och hela tonintervaller medan en kromatisk skala enbart utgörs av halva tonintervaller.
Exempel på diatonisk tonföljd: C, D, E, F, G
Exempel på kromatisk tonföljd: C, Db, D, Eb, E
När tonerna som spelas är baserade på diatoniska tonföljder är de utan dissonans, med det menas att de tenderar låta bra tillsammans. Det kan till exempel röra sig om ackord som samtliga är baserade på en specifik skala. Till exempel är dessa ackord samtliga baserade på C-durskalan:
C, Dm7, Em9, Fmaj7, G.
Dessa ackord kan spelas i sekvenser och kommer låta bra tillsammans. Med andra ord uppstår ingen dissonans.
Om man i stället bytte ut Fmaj7 mot F#maj7 skulle det tillkomma nya toner varav vissa inte ingår i C-durskalan. F#maj7 låter därför inte lika bra tillsammans med ackorden C, Dm7, Em9 och G som Fmaj7 normalt gör.
Detta betyder inte att man till varje pris försöker undvika toner som inte är kromatiska. Ibland är det just det för örat oväntade som skapar något extra intressant i ett musikstycke. Det är inte vanligt att man blandar in ackord med grundtonen fiss i stycken som går i C dur, men däremot händer det till exempel att ackordet Em (E moll) ersätts av E (E dur). Vad som sker då är att tonen g försviner för att ersättas med gess, i övrigt är det samma toner involverade. Detta medför en mindre dissonans, men kan ibland utgöra en intressant övergång.
Diatoniska och kromatiska skalor
Det finns väldigt många diatoniska skalor medan det egentligen bara finns en enda kromatisk skala. Exempel på diatoniska skalor är durskalan och mollskalan.
Det finns som sagt bara en kromatisk skala och den utgör samtliga toner och därmed tangenter på pianot. Det betyder förstås inte att man spela alla tangenterna i en följd utan att mindre kromatiska passager kan infogas i stycken.