Musikhistoria

Musikhistoria från medeltid till barock • av Spelapiano.org

Här följer en kortare genomgång av musikhistorien under medeltiden, renässansen och barocken.

Medeltiden

På medeltiden var musiken en tjänande konst och en hållning som prioriterade det estetiska var därför inte möjlig. Musiken ansågs på sina håll till och med skadlig. Även om det fanns melismatiska sånger i kyrkan där musik dominerade över texten var det i grunden en orubblig bestämmelse att texten var det centrala och det som i första hand skulle nå människorna. Instrument var föga uppskattade i jämförelse och därför kom det att dröja tills dessa fick spela en större roll i musicerandet inom kyrkomiljöer.  

Teologen och filosofen Augustinus menade att den teoretiska kännedomen kring musik var avgörande för den utövande, om inte detta fanns med i bilden var musiken inget värd och den utövande någon att förfasas över. Denna bestämda uppfattning grundades i tanken att det var viktigt att förstå musiken och inte nöja sig med att blott imitera den. Augustinus delade kyrkans rådande inställning att det var farligt att hänge sig åt musiken och att texten skulle sättas främst.

Boëthius som var en annan inflytelserik tänkare vid denna tid och författare till De musica hade ett mer liberalt synsätt. Han var inte helt enig med kyrkan om somligt inom musiken – musiken kan både vara god och dålig för människan och vilket som är fallet är en avgörande faktor för dess kvalitet.

Boëthius och Augustinus var likväl överens i vikten att kunna värdera musik. Den förre var för övrigt mycket intellektuellt inställd till musiken och eftersom intellektet stod över sinnena var teori, menade han, viktigare än passion. Därutöver utforskade han samband mellan musik och matematik och fann att det förra var baserat på det senares lagar. Matematiken kunde således förklara musiken.

En annan viktig personlighet med idéer om musiken under medeltiden var Arezzo, bland annat känd för att ha utvecklat notskriften. Även han hyste stor tillit för den teoretiska delen – den som hade teoretisk kunskap fick återbäring vid praktisk tillämpning. Han menade också att det musikaliska uttrycket borde vara i överensstämmelse med texten. Detta vittnar om en helhetstanke och till skillnad från kyrkan ett intresse för musik i sig. För honom var musiken värderad högt och den var ett av de betydelsefullaste ämnena inom artes liberales (här ingick grammatik, dialektik, retorik, aritmetik, musik och astronomi) och ett viktigt steg på vägen till den största läran: filosofi.

Mot slutet av medeltiden började liturgin i viss mån upplösas, element av världslig karaktär började strömma in. Den nya stilen ars nova (se musikhistoriska termer) började få större inflytande och därför kunde inte musikens tidigare ändamål bevaras fullt ut. Nu kom också tekniska aspekter bli viktigare i musiken och kyrkan kunde inte längre kontrollera musiken i lika hög grad som varit fallet innan.

Renässansen

Med ars nova kom en mer självständig världslig musik som väl motsvarade renässansens kärnidéer. Denna nya stilriktning frodades på de burgundiska och flamländska skolorna. Det burgundiska hovet blev ett nytt musikcentrum och ars nova kunde följaktligen fortsätta utvecklas här.

Text och musik kom att få ett förnyat förhållande där textens innehåll fick styra musikens uttryck. Det musikaliska symboltänkandet gestaltades inte bara genom upprymt kontra nedstämt utan det fanns många sätt att förstå texten innehåll i den musikaliska formen.

Reformatorn Martin Luther var relativt fritt inställd inför kyrkomusikens regler. Luther var inte enig med Boëthius om att det teoretiska var mest väsentligt inom musiken. Det var för Luther heller ingen synd att njuta av musiken, vilket Augustinus inte hade kunnat unna sig oförskräckt.

Latin som var standardspråk behövde för Luther inte vara enkom rådande inom musiken och inte heller var världsliga melodier odugliga. Musiken var viktig och kunde verka för människornas andliga utveckling. Den var en gåva av Gud och vilken därmed befäste människornas centrala ställning på jorden eftersom människan till skillnad mot djuren mottaglig för denna gåva.

Det fanns givetvis kritiska röster mot alla nyheter. Humanisten Erasmus av Rotterdam var en av dem som tyckte det gått för långt med det frikostiga användandet av instrument och den flerstämmiga sången i kyrkorna. Bland mer extrema reformatorer, som Zwingli, fanns en önskan att musiken helt skulle avskaffas från gudstjänsterna. Efter hand kom det i den katolska kyrkan införas regler vilket resulterade i en striktare musikutformning.

En betydelsefull teoretiker under slutet av renässansen var Gioseffe Zarlino. Hos honom fanns  idén om renässansen som kulturens återkomst och musiken hade nu återtagit förlorad mark sedan antikens dagar. Zarlino var som många andra intresserade av tal som bärare av speciella innebörder. För Zarlino var detta talet sex – det första ”perfekta talet”. (Till exempel kunde detta bekräftas i att ett, två och tre blir sex både som summa och produkt.)    

Med bakgrund av detta grundade Zarlino ett musikaliskt system, ”senarie-teorin” som baserades på detta tal angående konsonanserna som i sin tur utgjordes av särskilda intervaller. Allt som föll utanför detta system kunde betraktas som dissonanser.

Zarlino, påverkad av antika filosofer, ansåg att också vreden måste införlivas som ett uttryck i musiken. Enligt honom själv var han först med att sätta denna sinnesstämning intill de redan befintliga, som var ”det milda” och ”det måttfulla”.

Genom boktryckarkonsten kunde musiken spela en allt större roll för den vanliga människan i hennes vardag. Amatörer kunde nu också börja musicera på helt andra förutsättningar. 

Barocken

Barocken är en lång kulturepok som sträcker sig från cirka 1600 till 1750. Konsthistorikern Heinrich Wölfflin ställde renässansen och barocken mot varandra och med en rad begreppspar skiljde han ut stilistiska särmärken:

Renässansen – Barocken
linjär – målerisk
ytverkan – djupverkan
sluten form – öppen
klarhet – oklarhet

Denna indelning gällde enligt Wölfflin även musiken. Teorin har inte betraktats som fullt gångbar, men indelningen har ändå varit inflytelserik och varit behjälplig för senare forskare som utvecklat den vidare.

Hos Monteverdi, den första betydelsefulla operakompositören, var texten det styrande i musiken. Han använde sig till exempel i högre utsträckning av ordmåleri än sina samtida. Han gav också upphov till en ny inriktning i musiken som kom han kallade seconda practica, vilken var friare än prima practica – den rådande kompositionstekniken. Essensen i Monteverdi nytänkande var ett annorlunda bruk av dissonanser, vilket då uppfattades som radikalt.

Med ursprung i den antika retoriken kom en ”figurlära” att grundläggas under barocken med incitamentet att kunna erhålla bättre expressionistiska medel. Detta kunde göras genom elaborerade melodirörelser: en fallande sekvens av toner kunde exempelvis uttrycka ett innehåll bestående av död. Likväl fanns givetvis mer komplexa strukturer för dessa ändamål. En viktig detalj är att dessa mönster blev tämligen standardiserade: även om variationer i mer eller mindre utsträckning uppträdde, återkom de i mängder av olika musikverk.

Wienklassicism

Den period som följer efter barocken kallas Wienklassicism eller bara klassisk. Till skillnad från den allmänna historien där begreppet klassisk främst förknippas med den grekiska och romerska antiken infaller alltså den klassiska perioden i musiken senare.

Som begrepp brukar det klassiska refereras till något ålderdomligt och idealiserande. Det är delvis sant för Wienklassicismen, samtidigt bryter 1700-talet med tidigare normer gällande musiken. Idén som i olika grad varit förhärskande under antiken och genom medeltiden att musiken ska vara gagnelig för intellektet och inte bara en skön konst för sinnena utmanas. Det blir mer accepterat att skapa musik som enbart har som mål att uppfylla estetiska värden. Detta innefattar också ett nytt accepterande synsätt på musik som är helt instrumental. En instrumental musik hade tidigare ansetts suspekt, bland annat då den inte lika väl kunde framföra religionens lära som musik med text till son sjungs.

Vill du läsa vidare om den klassiska musikens historia rekommenderas dessa tre artiklar.